“Myten om det överkokande vattnets förträfflighet”
Någon som hört det här: “Det är bättre att det kokar över än att det inte kokar alls”? Är man uppvuxen i svensk frikyrka är sannolikheten hög. Citatet brukar tillskrivas Lewi Pethrus. Det här låter ju vist och bra.
Problemet är att det inte är sant. Jag vill hävda att det här tänket gång på gång sätter snubbelben för oss, speciellt i vår relation till spektakulär och excentrisk andlighet. För tänk efter, när är det bättre att det kokar över? Jag finner väldigt få exempel där det här är sant. Om du tex tar ett varmt bad vill du inte ha kokande vatten. När du kokar te räcker det att det kokar upp, inte över. Ändå hör jag det här gång på gång. Tänk om det inta bara är osant. Tänk om det är farligt? Föreställ dig den här filosofin i ett kärnkraftverk. Katastrof! Ändå har vi låtit den här myten vara rådande på den andliga bedömningens område alldeles för länge.
Nej! Den här “sanningen” funkar inte när du värmer chokladen inför picknicken med barnen. Det är inte alls bättre att den kokar över och du får sanera spisen och köket, då är till och med kall choklad bättre.
Jag lovar dig att överkokad andlighet inte är att föredra heller, inte någonsin. Tvärt om! I bästa fall räcker det med att städa och sanera efteråt, i värsta fall får vi en härdsmälta med oöverskådliga konsekvenser.
Så varför lever myten om det överkokande vattnet vidare?
(Skrev det här för ganska exakt sex år sedan på min gamla blogg. Ytterligare erfarenhet som pastor gör att jag står fast vid vartenda ord.)
