Vad gör EU? Det blir i alla fall många möten, den saken är klar. Folk - eller ja, den politiska broilergräddan - från olika länder träffas och får för en stund drömma sig loss från sådant som borde vara deras verkliga bekymmer.
Hur deras hemländer mår, till exempel. Det som en enfaldig fåne kunde tro skulle vara deras främsta, kanske deras enda, omsorg. Men det är så mycket lättare att babbla om globala och gemensamma och gränsöverskridande problem än att göra det man faktiskt har valts för att göra: minska arbetslösheten, få upp utbildningsresultaten, förbättra sjukvården, öka produktiviteten, stimulera folks tilltro till samhället, bura in kriminella, balansera plus och minus, ordna med barnomsorg och så kanske lite höjda pensioner på det. Det som brukade vara politikens uppgifter, med andra ord, men som nu ständigt skjuts på framtiden. Till nästa möte. Och nästa igen. Vem vet, vi kanske bara är tre miljoner EU-sammanträden bort från att unionen lyckas enas kring några idéer om sådant som tillväxt och fördelning.
LÄS MER: Dags att släppa taget – brexit är inte slutet
EU har dopat sig till monster
Det har resonerats en hel del om EU:s så kallade demokratiska underskott och om det sensationellt låga deltagandet i valen till Europaparlamentet. En filosofisk, nästan språklogisk grundförklaring som brukar anföras är att demokrati förutsätter ett demos, alltså ett folk, och att Europa aldrig har haft ett sådant. Det ligger förstås mycket i det.
Men frågan är om det inte också finns en mer intuitivt präglad och sunt misstänksam orsak. Jag tror att människor känner på sig, i varenda nervcell i kroppen, att EU-institutionerna drar till sig fel slags folk. Vilken politiskt engagerad människa vill sätta sig och pendla mellan Strasbourg och Bryssel för att där hålla meningslösa omröstningar i icke-frågor, när de borde ha stannat i sina huvudstäder och bedrivit politik på riktigt?
Det aldrig upphörande legalistiska svamlet om fördragsändringar och direktivformuleringar, det aldrig sinande fluffpladdret om framtidsutmaningar och visionär samverkan, hela det tysk-franska begreppsmaskineriets makalösa kapacitet att på högsta antal tecken säga så absolut lite som möjligt av värde och innebörd - folk anar att det någonstans under dessa lager av skitprat finns någonting djupt stötande. En beröringsskräck gentemot gamla hederliga politiska prioriteringar, och därmed gentemot väljarna som sådana, och deras ytterst konkreta vardagsbekymmer.
Om det inte vore värre än att EU-projektet ger våra folkvalda lite champagneindränkt semester från lagstiftande och regerande och andra värdsliga plikter, då kunde man möjligen unna dem detta och inte hetsa upp sig i onödan. Men det är värre.
Mycket, mycket värre. För EU har dopat sig självt till ett monster - ett på en och samma gång odugligt och skadligt monster.
LÄS MER: Den rasistiska järnridån i Europa
Mer av samma beska medicin
Euron är det värsta exemplet. Genom att förvägra Portugal och Grekland att driva en annan valutapolitik än Tyskland och Finland, genom att ha en och samma centralbank för så vitt skilda länder som Österrike och Irland, har man bälteslagt hela kontinentens ekonomi. Att så skulle bli fallet var det många som förutspådde, men vad hjälper det nu. Mig veterligen har ingen av de ansvariga för den gemensamma valutan bett om ursäkt, eller ens sagt sig vara villiga att fundera på en omprövning. Om något ska unionen öka i tyngd och genomslag. Det ska bli mer, inte mindre, av samma medicin.
Så hoppades exempelvis Per Wirtén på denna sida för några dagar sedan (19/6) att ett brittiskt utträde skulle möjliggöra en utveckling mot mer överstatlighet. Han hade, ska medges, tekniska poänger i detta: ett EU-ledarskikt utan britterna skulle tveklöst få det trevligare på mötena och ha betydligt lättare att driva fram mer och mer av likriktning, mer och mer av pedantiskt utmejslad sönderreglering, mer och mer av denna världshistoriskt unika, urvattnat alleuropeiska socialdemokrati som, till skillnad från sina nationella förlagor, inte bryr sig ett dyft om livsvillkoren för de svagare samhällsklasserna.
När man utmålar EU som ett elitprojekt bemöts man enligt god svensk liberal tradition med beskyllningar om populistisk konspirationsretorik. Jag vill därför påminna om att jag själv skolats - åtminstone gjordes ett tappert försök från universitets sida - till att ingå i en ny generation svenska jurister
LÄS MER: Världens räddaste folk i Storbritannien
Var är tillväxten?
Vi var den första som utbildades i EU-rättens intrikata, diffusa och svårgenomträngliga system. Desto mer glasklart framgick det, i såväl läroböcker som på föreläsningar, att det var vårt ansvar att leda EU-projektet mot vidare expansion; att precis som EU-domstolen vara med och dra kärran framåt, oavsett dumdristiga medborgares föråldrade idéer om nationellt självbestämmande och demokratiska ideal. Det här är från och med nu en europeisk ämbetsmannautbildning, hette det från professorerna, som själva givetvis såg nya karriärvägar ta form i det underbara gryningsljuset.
Populist är jag eventuellt på marginalen, men något vidare utvecklat konspirationstänkande krävs alltså inte för att påtala EU:s bristande förankring i varje sorts folkvilja. EU är ett elitistiskt projekt, punkt slut. Det hade man säkert kunnat leva med - penicillin och kärnkraftverk var också elitprojekt från början - om det inte vore för att EU är så fruktansvärt dåligt på allting. Var är tillväxten? Hur går det med hanteringen av flyktingkatastrofen? Till vem ringer Putin eller Obama om de mot all förmodan behöver européernas hjälp med någonting?
Dagens folkomröstning i Storbritannien kan sluta hur som helst, och tyvärr har nog befolkningen skrämts upp så till den milda grad att man stannar kvar. Så kan det gå. Jag hoppas ändå mot bättre vetande att britterna tar sin chans att slippa ur tvångströjan - och att de då inspirerar fler länder till samma frigörelse.
Det är hög tid att Europas regeringar börjar styra sina egna länder, i stället för att sitta och drömma om nästa angenäma sammanträde där man ska skåla för nästa ofantliga luftslott.
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.