Tant Sofias arga visa
Eller egots måttstock
“Det är bara mig och bror min det är nåt med, förresten är det inget med han heller”.
Jag växte upp med det citatet min pappa mindes från sin barndom. Ett original brukade säga orden i byn pappa kom från sen levde det kvar i familjen som en rolig men sedelärande historia.
Hur mycket oro bär vi inte på av den enkla anledningen att vi går omkring med oss själva som måttstock? Vi vill så ofta förändra beteenden hos folk, om de bara fattade det, gjorde det, levde så etc, etc. Det underliggande antagandet är att det finns ett rätt sätt. Mitt sätt. “Så skulle jag aldrig gjort” mumlar vi.
Det här får vi kämpa med hela livet, ibörjan när vi är naiva och saknar erfarenhet framstår vi som arroganta när vi insisterar att vi vet bäst. Det svartvita och fyrkantiga var ofta vår självklara plattform när världen skulle förstås och än viktigare, förändras. Sen mognar vi och med det öppnar sig nya minfält på området. Nu har vi dessutom erfarenhet att lägga till våra domar. “Att de inte fattar det där! Där var jag för tjugo år sedan”
Det hände mig i somras. Jag mötte en man i min egen ålder jag inte pratat med på över tjugo år. Han var också pastor visade det sig. Hans första kommentar var: “Går du starkt med Gud?”. Alla mina varningsklockor började ringa direkt. Frågorna hopade sig: Säger folk fortfarande så? Dog inte de uttrycken redan tidigt 90-tal? Eller är killen ironisk? Förväntas jag skoja tillbaka med någon trosrörelseklyscha? Jag svarade nåt om att “jodå det var väl bra”. “Amen!” säger killen. Jag fattar ganska snabbt att han inte skojar utan är allvarlig. Nu kickar min måttstock in för fullt. “Han har han legat under en sten de senaste tjugo åren?” hinner jag tänka. Det är ju som att möta sig själv för tjugo år sedan.
Det står snabbt klart att vi inte lyssnar på samma predikanter, läser samma böcker eller kanske inte alls tänker lika kring vad kristen tro är för nåt. Ta det här med att “Gå starkt med Gud”. Förutom de uppenbara frågorna kring hur det överhuvudtaget ser ut att “gå starkt” så skulle jag idag mycket hellre prata om att leva medveten om Guds närvaro i min vardag. Vikten av att möta Gud i det vanliga. Nåja, det här handlar inte om den här killen. Funkar det för honom så önskar jag honom allt gott att finna strategier för tro och liv som håller.
Det här handlar om arrogansen som steg upp till ytan i mitt eget liv. Jag har ju förändras, jag har ju gjort dyrköpta erfarenheter. Det var min måttstock. Men den brutala sanningen är att om inte mina erfarenheter gör mig mer kärleksfull så har jag ingen nytta av dem.
Jag lär mig så sakteliga att lägga ner mina domar, lägga bort egots måttstock. Jag kan förändras, jag kan se på människor med kärlek och barmhärtighet även om det så är mig själv som tjugo jag tycker mig möta.
“Ingen annan är som ja och det är precis så det ska va.”
Bilden är från “Folk och rövare i Kamomilla stad” av Thotbjørn Egner som jag har glädjen att läsa ett stycke ur varje kväll.
